Mattias Sandström ©
E-post: sandstrom@linux.nu
Personlig hemsida: Länkrymden
Umeå universitet
Statsvetenskapliga Institutionen
Handledare: Johan Eriksson
CD-uppsats utdrag VT-1998
"Those who believe that history repeats itself repeat the past by learning history´s lessons and reliving them."
1. INLEDNING
Det är en kraftig omsvängning som har skett under de senaste åren. Sverige har förflyttat sig från att vara alliansfri i fred och neutralt i krig till att för närvarande vara medlem i EU och kanske snart också formellt medlem i en militärallians. Sverige har varit medlem i EU i drygt tre år, och den senaste tiden så smått påbörjat en diskussion om ett eventuellt NATO- och/eller VEU-medlemskap. Endast för några år sedan var ett EU- eller ett NATO-medlemskap helt otänkbart. Alliansbildningarna som börjat ta form under 1990-talet, med långtgående konsekvenser för både Sveriges suveränitet och utrikes- och säkerhetspolitik har egendomligt nog också passerat i det närmaste obemärkt.
Ambassadör Sverker Åström har i fråga om svensk neutralitetspolitik i relation till andra länders neutralitet pekat på två viktiga omständigheter. Det ena är att den inte finns inskriven i Sveriges grundlagar och inte heller finns bekräftad i något internationellt avtal. Det andra är att det är en politik som de svenska statsmakterna valt och som de skulle kunna ändra på. Icke desto mindre är neutralitetspolitiken den medvetna hållning som karakteriserat svenskt förhållande till omvärlden under större delen av 1900-talet och som förmodligen inneburit att vi klarat oss undan två världskrig. Neutralitetspolitiken har också en förvånansvärt stark folklig förankring och politisk tradition, som åtminstone går tillbaka till år 1914 då regeringen Hammarskjöld utfärdade en neutralitetsförklaring som alla riksdagspartier slöt upp bakom. Den ses som ett sätt att bevara freden och har därför kommit att bli värdeladdad i svenska folkets medvetande. Detta kan man inte bortse från.
Historiens betydelse för de dagspolitiska uttrycken där olika aktörer drar lärdom eller lär sig en läxa är nog vanligt. De två ordspråken att man "lär av sina misstag" eller "lär av historien" visar också på ett sådant förhållande. Om man verkligen lär sig eller inte är väl tvivelaktigt, men att försök till att dra erfarenheter av tidigare händelser sker, torde i alla fall vara sant. Beslutsfattarna inom det utrikes- och säkerhetspolitiska fältet säger eller gör något, därefter utvisar framtiden om det var ett lyckat drag. Beroende på om det var rätt eller fel, lyckat eller olyckligt drar de sålunda lärdomar som finns med i beräkningen framledes.
De historiska lärdomarnas betydelse för det utrikespolitiska beslutsfattandet är ett relativt nytt forskningsområde, särskilt vad gäller den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. De perspektiv som forskningen tidigare anammat har främst varit antingen aktörs- eller strukturorienterade. Betoning har följaktligen lagts på beslutsfattarna respektive deras institutionella nätverk. Den kontext som forskarna använt sig av har ofta varit den tid som själva beslutet eller policyn bestämdes i och ofta det dagspolitiska. Men att det historiska ramverket i form av lärdomar för beslutsprocessen skulle ha att göra med sådana kognitiva erfarenheter är således outforskat, särskilt i fråga om 1990-talets säkerhetspolitiska vägval.
Statsvetaren Erik Noreen är den forskare i Sverige som hittills visat mest intresse för denna problematik. Historiska lärdomars betydelse för politikers beslutsfattande är något som jag tycker är viktigt att betona när vi talar om Sveriges tidigare förda neutralitetspolitik. Under s.k. formativa perioder som de båda världskrigen samt det kalla krigets slut har också den säkerhetspolitiska strategivalsproblematiken stått i centrum för de svenska beslutsfattarna.
På grundval av detta tänker jag i denna uppsats koncentrera mig på den sista formativa perioden under 1990-talet, och då i synnerhet de politiska beslutsfattarnas åsikter och synpunkter under EU-nämndens arbete fr.o.m. september 1996 t.o.m. november 1997. Att specifikt undersöka utrikespolitiska konsekvenser under EU:s regeringskonferensarbete när Sverige varit medlem i EU i tre år borde vara en rimlig ansats för att söka svara på historiska lärdomars förekomst. Det i oktober 1997 preliminärt antagna Amsterdam- fördraget innehåller ändringar och tillägg till både EG-fördraget (Romfördraget) och Unionsfördraget (Maastrichtfördraget). De två senare bildar tillsammans EU:s grundlag.
1.1 Problemformulering
Sverige har alltså efter det kalla krigets slut ändrat strategi från att tidigare ha varit neutralt och inklämt mellan de båda supermakternas konfliktytor till att numera anse att det skapats nya förutsättningar för att genom samarbete och ekonomisk integration skapa en ökad säkerhet i Europa. Problemet är att det är paradoxalt att Sverige trots sin framgång med sin neutralitetspolitik ändå väljer att under 1990-talet söka sig mot alliansbildningar i olika former, främst genom medlemskapet i EU. Detta kan relateras till den empiriska fråga som den amerikanska statsvetaren Dan Reiter ställer: vilka är de orsaker till varför vissa mindre stater väljer neutralitet och andra väljer alliansbildningar?
Enligt Stephen Walts definition av allians är den antingen en formell eller informell uppgörelse för säkerhetssamarbete mellan två eller fler suveräna stater. En annan definition är att allians är ett formellt och ömsesidigt åtagande att bidra med militär hjälp när en av alliansens parter blir angripen. Walt menar att maktbalansen som orsak till alliansbildning inte är korrekt. Därför introducerade han det bredare konceptet, den s.k. hotbalansteorin (balance of threat). Häri ingår inte bara militär och ekonomisk styrka, som hos maktbalansen, utan också geografisk närhet, offensiv förmåga samt den hotbild som presenteras d.v.s. vän eller fiende.
Den nya svenska strategin verkar vara att arbeta på många plan och nivåer inom olika institutioner och organisationer samtidigt, t.ex. NATO (PFF, EAPR och NAS), OSSE, FN, VEU, samt genom Barents- och Östersjörådet (se förkortningslista). Den institution som emellertid anses som mest viktig för Sverige är den Europeiska Unionen. I den utrikespolitiska deklarationen av den 12 februari 1997 framhöll regeringen i riksdagen att den ser "EU och dess utvidgning som navet för att förverkliga en alleuropeisk säkerhets- gemenskap". Regeringen tryckte också på att den strävar efter en tydlig och gemensam utrikes- och säkerhetspolitik för EU. "Svensk utrikes- och säkerhetspolitik skall bidra till fred genom att komma till rätta med konflikters bakomliggande orsaker, d.v.s. ekonomiska orättvisor, miljöhot, kränkningar av de mänskliga rättigheterna, ofrihet och bristande framtidstro. Det här gäller såväl i vårt närområde som i Europa och globalt".
När Sverige valde att bli medlem i den Europeiska Unionen gjorde Sverige följaktligen ett nytt val ifråga om sin tidigare neutrala och framgångsrika utrikes- och säkerhetspolitik, som främst präglats av en hållning att inte lägga sig i supermakternas inbördes rivalitet. Sverige är sedan januari 1997 också medlem i FN:s säkerhetsråd där vi fortsättningsvis försöker påverka den globala utvecklingen med Sveriges hjärtefrågor lagda i centrum såsom freden, solidariteten och jämlikheten. Innan Sverige sökte medlemskap i EU juli 1991 uttalade sig dåvarande statsministern Ingvar Carlsson i maj 1990 att han var skeptisk till att Sverige fortfarande proklamerade en neutralitetslinje och samtidigt tänkte söka medlemskap i EU. Den policyomsvängning som sedan följde under tolv månader, fram till ansökan om medlemskap, är en av de mest fundamentala förändringarna i svensk utrikes- och säkerhetspolitik under hela efterkrigstiden.
I betänkandet av EG/EU-konsekvensutredningarna: Historiskt vägval -Följderna för Sverige i utrikes- och säkerhetspolitiskt hänseende av att bli, respektive inte bli medlem i EU sägs det redan 1994 om medlemmarna i EU att: "om en av dem råkar in i en spänd situation eller en säkerhetspolitisk kris, exempelvis genom att utsättas för politiska påtryckningar eller militärt angrepp från utanförstående stat eller grupp av stater, de andra medlemmarna inte kan ställa sig likgiltiga utan förväntas i någon form lämna sitt stöd [---] Medlemskapet kan i viss mån betraktas som en försäkringspremie".
I dag är det inte många som talar om vår tidigare neutralitetspolitik eller om ett kommande NATO- medlemskap. Miljöpartisten Birger Schlaug uppmärksammar detta när han säger att: "Sverige är på väg att smygas in i NATO utan att regeringen vill ta en offentlig debatt [...] Socialdemokraterna agerar i denna fråga exakt efter samma mönster som i EU-frågan. Man anpassar sig helt för att sedan över en natt besluta att Sverige skall delta". Sverige är idag också "medlem" i VEU där de alliansfria staterna får delta i planeringen och ledningen för militära fredsoperationer på lika villkor som NATO-länderna. Sverige har också ansökt om medlemskap i de västeuropeiska ländernas samarbetsorgan inom försvarsindustrin (WEAG).
Alfabets-soppan med alla organisationer som Sverige idag söker påverka och vara en del av är definitivt något nytt i en värld där Sverige tidigare också varit känt som ett slags småstaternas språkrör. Jag kommer därför att undersöka en del av denna formativa period, närmare bestämt perioden 1996-1998, för att söka förstå den reella policyomsvängning som skett under 1990-talet. Charles F. Hermann menar att en dylik reorientering inte sker under en kort tidsperiod, utan är ett resultat av en utdragen beslutsfattarprocess som sker i olika faser. Denna förändring kan antas ske över ett flertal år. Om Sverige inte har varit neutralt under 1900-talet så har Sverige i vart fall varit neutralt på det sättet att Sverige inte direkt varit involverad i varken det första eller det andra världskriget. På det sättet tänker jag använda mig av uppfattningen kring de olika definitionerna som finns angående den svenska neutralitetens vara eller icke vara. Det finns också en annan karakteristisk bild av Sveriges hållning under efterkrigstiden som brukar kallas för "brobyggepolitik". Med det avses att neutralitets- och allianspolitiken hamnade i bakgrunden och att Sverige istället blev brobyggare mellan supermakterna. Robert L. Rothstein menar att sökandet efter den kollektiva säkerheten är viktigt för småstaterna inom världspolitiken. Han säger också att det blivit allt svårare att säga vilket land som är en småstat respektive stormakt då t.ex. den militära teknologins utveckling under 1900-talet med t.ex. kärnvapnen försvårat denna klassificering. Johan Jørgen Holst har sagt att:
"Will the Nordic states ever coalesce into alliance? It seems doubtful. They all lack the specific weight that is necessary to extend protection to the others. When the chips are down, they are likely to abandon their brothers rather than seek battle -Denmark learned that lesson in 1864, Finland in 1939, Norway in 1940. They can extend sympathy but not protection; they need protection and take sympathy for granted."
1.2 Syfte
Mitt primära syfte är följaktligen att försöka förklara motiven till varför Sverige under 1990-talet bytt den utrikes- och säkerhetspolitiska hållning som tidigare varit framgångsrik. Detta kräver en undersökning av i vilken mån de politiska beslutsfattarnas föreställningsvärld påverkats av historiska händelser och erfarenheter under senare delen av 1990-talet. Ett sekundärt syfte är att följa den diskussion som pågått i EU-nämnden visavi regeringskonferensen. Beslutsfattarnas kognitiva föreställningsvärld, särskilt deras säkerhetspolitiska argumentation kommer här i förgrunden i vad som ibland kommit att kallas för Sveriges nya politiska maktcentrum. Förändringen av den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken manifesteras främst genom att Sverige har blivit medlem i en alliansbildning med en klart uttalad ambition att: "hävda sin identitet i internationella sammanhang, särskilt genom att genomföra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, som på sikt skall omfatta utformningen av en gemensam försvarspolitik som med tiden skulle kunna leda till ett gemensamt försvar". Det intressanta blir därför att försöka finna om det förekommer några konfliktlinjer om svensk utrikes- och säkerhetspolitik i förhållande till EU och vilka argument som i sådana fall används. Min förhoppning är också att ny kunskap skall tillföras genom utveckling av teorierna om "belief-systems", historiska lärdomar och/eller ny kunskap om den svenska "neutralitetspolitiken".
1.3 Frågeställningar
1. Har historiska lärdomar haft betydelse för beslutsfattarnas val av säkerhetsstrategi vid de utrikes- och säkerhetspolitiska samråd som ägt rum mellan regering och riksdag i EU-nämnden?
2. Finns det andra kognitiva förklaringssätt som kan förklara beslutsfattarnas föreställningsvärldar (belief-systems) i EU-nämnden och Sveriges förändrade val av policy under 1990-talet?
3. Råder det i EU-nämndens stenografiska protokoll en samstämmighet, eller dragkamp, mellan att vara fortsatt neutral/alliansfri eller att välja alliansbildning?
4. Hindrar rutinen och vanan ett policyskifte där beslutsfattarna hellre återfaller på tidigare gjorda beslut och dragna slutsatser istället för att välja ny inriktning?
1.4 Utgångspunkter
Att jag i EU-nämndens protokoll kommer att finna orsaker eller hänvisningar till varför Sverige valde att byta utrikes- och säkerhetspolitisk inriktning under 1990-talet.
Att Sverige efter det kalla krigets slut, det 'tredje världskriget', ändrat sin utrikes- och säkerhetspolitiska policy trots att den alliansfria och/eller neutrala strategien tidigare varit framgångsrik.
Att Sverige i egenskap av att vara småstat eller smartstat nu efter det 'tredje världskriget' söker sig mot alliansbildning istället för att fortsätta vara neutral och/eller alliansfri.
Hans Mouritzen och Bengt Sundelius har fört fram att det faktiskt skett ett policyskifte i Sverige när vi valde att bli medlem i den Europeiska Unionen. Det kan förstås bero på en rad olika orsaker som t.ex. kalla krigets slut, att Sverige inte ville vara en perifer stat i ett enat Europa och att själva neutraliteten som säkerhetspolitisk strategi mellan öst-väst spelat ut sin roll i en interdependent värld. Men policyskiftet väcker onekligen ändå en rad intressanta frågor. Nils Andrén menar att den neutralitetspolitik som Sverige fört är ett resultat av de historiska lärdomar och erfarenheter landet gjort, en s.k. learning-process. Dagens situation är ett resultat av tidigare händelser, samtida förhållanden och förväntningar på framtiden.
Statsvetaren Magnus Jerneck har också fört på tal att Sverige på väsentliga punkter förändrade sitt val av policy från slutet av 1980-talet, och att det de facto skett ett övergivande av delar av en politisk doktrin som tidigare verkat vara orubblig. Jerneck säger vidare att den policyförändring som skett inte bara är ett resultat av anpassning till olika systemiska initiativ utan också ett resultat av en "lärdomsprocess" på så vis att det svenska politiska etablissemanget har ifrågasatt de underliggande teorier och värden som legat till grund för deras tidigare policyprogram.
Ambassadör Krister Wahlbäck menar också att efter år 1992 har termen neutralitetspolitik endast förekommit i de tillbakablickande historiska avsnitten och inte när utrikesutskottet beskrev den nuvarande och den framtida utrikes- och säkerhetspolitiken. Att kombinera detta med att betrakta det kalla kriget som ett tredje världskrig kan på många sätt vara relevant, mot bakgrund av skiftet under 1990-talet. Om man ser på de europeiska staternas beteende under det kalla kriget märker man att staterna på många sätt uppförde sig som om ett krig skulle ha pågått. Liksom det första och det andra världskriget resulterade kalla kriget i vinnare och förlorare, den politiska geografin förändrades kraftigt, nya stater skapades, kort tid efter krigen inföll en period av politisk eufori.
Slutligen blev liksom i de två tidigare världskrigen, förloraren efter det 'tredje världskriget', Sovjetunionens makt kraftigt reducerad i jämförelse med de övriga stormakterna. Under de två tidigare världskrigen var det Tyskland och Japan som förlorade. Vinnaren i alla tre världskrigen var väst och de demokratiska marknadsekonomierna. Det verkar därför som om det under dessa år i början av 1990-talet, efter "kriget", startade en allians- formationsperiod. Erik Noreen menar att: "En traumatisk händelse t.ex. från ett krig kan framställas som om den vore analog med en aktuell krissituation; beslutsfattare
är benägna att bortse från skillnader mellan historia och nutid".
1.5 Disposition
Uppläggningen på uppsatsen fördelar sig på följande sätt. Återstoden av detta första kapitel behandlar metod och material samt försöker reda ut problem och möjligheter med mitt källmaterial. En redogörelse för de två angreppssätten som jag kommer att använda mig av följer därpå, nämligen den källkritiska metoden och den kvalitativa
innehållsanalysen.
Det andra avsnittet belyser teorin om de historiska lärdomarna där främst forskarna Dan Reiter och Erik Noreen skärskådas. En redogörelse för deras forskning, hypoteser och utgångspunkter avhandlas. De två övergripande teorierna som jag kommer att använda mig av är dels den s.k. 'learning-teorin' och dels teorin om 'belief-systems'. I detta avsnitt görs även avstampet för min egen teoriutveckling om historiska lärdomar.
I det tredje avsnittet ges en bakgrund till det förhållande som råder i dag inom det utrikes- och säkerhetspolitiska fältet på två olika nivåer, en europeisk och en svensk nivå. Bakgrunden är relativt omfattande i.o.m. att jag anser det vara viktigt som ett sätt för att skapa perspektiv samt för att kunna se Sverige i ett större sammanhang. Regeringskonferensens utgångslägen och processens fortskridande under 1996-1997 samt opinionens betydelse för Sveriges tillvägagångssätt poängteras också under denna rubrik. Amsterdamfördragets förslag och beslut redovisas slutligen i det tredje avsnittet, och jämförs till viss del med det tidigare Maastrichtfördraget.
I det fjärde avsnittet som är själva analysdelen framställs beslutsfattarnas föreställningsvärldar "belief-systems" eller deras system av föreställningar under regeringskonferensen, hämtat ur både konferensdokumenten och EU-nämndens stenografiska protokoll. Det kommer att ske på två sätt. Först det europeiska under regeringskonferensens slutfas med konferenspapperen som grund och därefter det svenska där EU-nämndens diskussioner skall klarläggas och exponeras. Tyngdpunkten kommer givetvis att läggas på de beslut som redan tagits och de förslag som framställts under konferensens gång, särskilt de som haft en direkt betydelse för den svenska kursändringen.
I det femte avsnittet sammanfattar jag mina resultat och drar de slutsatser som jag kommit fram till under forskningsprocessen. Mötet mellan teori och empiri får här anses vara det viktigaste.
1.6 Metod och material
De ovan uppställda frågeställningarna tillsammans med teorin om historiska lärdomar kommer att bli vägledande för mitt arbete med källmaterialet som behandlas enligt en kvalitativ innehållsanalys. I och med att man vid kvalitativa undersökningar har en större närhet till källmaterialet kan det också leda till en viss förväntningshorisont. Med andra ord att man aktivt väljer ut de pusselbitar som passar in och väljer bort de som inte gör det. För att förebygga detta tänker jag i undersökningen växla mellan teori och empiri för att få en djupare och mer
nyanserad uppfattning av mitt undersökningsområde.
Utskotten och EU-nämnden är och har varit samrådsorgan mellan regeringens och riksdagens beslutsfattare. Ett halvt år innan Sverige blev medlemsstat i EU fanns den s.k. EU-delegationen som var EU-nämndens föregångare. Därför bör sannolikt EU-nämndens källmaterial ge en relativt klar bild över hur och vilka frågor som diskuterats i Sverige. För att kunna göra denna studie har jag tagit del av den stenografiska protokolldokumentation, som gjorts vid EU-nämndens regelbundna sammanträden under konferensen som behandlat utrikes- och säkerhetspolitiska frågor av betydelse för Sverige. Dessutom har jag analyserat utrikesdepartementets s.k. konferenspapper som finns angående Sveriges, och andra länders, positioner och förslag under regeringskonferensarbetet.
Maastricht- och Amsterdamfördraget är källor som använts för att säkerställa de beslut som medlems- staterna ömsesidigt tagit och för att använda som referens. Bestämmelserna som återfinns inom det utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet, i fördragen, kritiseras ofta för att vara vaga och oprecisa i sina formuleringar. Det blir därför viktigt att dra dessa lydelser till sin spets, eftersom det inte är ovanligt att politiker underskattar den legala bas på vilken gemenskapsarbetet vilar. Övrigt offentligt tryck som har att göra med konferensen och beslutsfattares inställning i dessa frågor kommer också att användas, om än i begränsad omfattning.
I riksdagsordningen har det införts en skyldighet för regeringen att informera riksdagen om alla frågor som skall behandlas i ministerrådet. Regeringen skall därför samråda med riksdagen genom EU-nämnden om vilken ställning Sverige skall inta i viktigare frågor, särskilt i EU:s ministerråd. Detta material skall jag sedan jämföra mot de teorier och utgångspunkter som jag ställt upp föratt ge en tolkning av beslutsfattarnas strategier och i vilken mån som dessa påverkats av neutralitets- alliansdimensionen under 1990-talet.
För att kunna besvara mina frågeställningar är det nödvändigt att ha en kritisk hållning gentemot källmaterialet. Ur det perspektivet är det naturligt för mig att nyttja den s.k. källkritiska metoden (närhets-, beroende- och tendenskriterierna) som behandlar olika sätt för att värdera och tolka data. Ett undertecknat fördrag eller ett protokoll är exempel på en kvarleva från en historisk process. En kvarleva betraktas ofta som mer pålitlig än en berättande källa. Även fast det empiriska materialet är en primärkälla i protokollform måste jag vara uppmärksam på att det i många fall förmodligen skapats en konsensus kring olika frågor och att det därför inte förekommer någon diskussion kring dessa.
Källmaterialets närhet och avgränsning i tid och rum är positivt på det sättet att det är nytt och att jag därför inte behöver bortse från händelser som har skett efter källornas uppkomst. Det negativa med detta skulle kunna vara en svårighet att få perspektiv i.o.m. att regeringskonferensen nyss är avslutad och genom att Amsterdamfördraget ännu inte är ratificerat i alla medlemsländer. Jag har valt ut de samrådsmöten hos EU-nämnden som behandlat säkerhetspolitiska frågor rörande regeringskonferensen, utvidgningen och EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik under tiden 1996-09-13 - 1997-11-14. Målet med tolkningsarbetet är att kunna ge en sammanfattande och saklig presentation av källmaterialets innebörder utifrån de mål som finns uppställda.
Politikernas samråd i EU-nämnden består av frågestunder som sker över partigränserna. Några veckor efter sammanträdena brukar protokollen oftast offentligöras. Frågan är väl dock i hur pass hög grad som dessa handlingar justerats. Nämnden har 17 ledamöter från samtliga partier där ordföranden heter Berit Löfstedt (s). Fördelningen över dessa är att socialdemokraterna har åtta ledamöter, moderaterna fyra ledamöter och de övriga partierna har var sin ledamot. EU-nämndens möten har upptecknats i mer än tre år, därför borde det finnas möjlighet att kunna se spridningen och varaktigheten hos de ståndpunkter som ventilerats och följaktligen också visa på styrkan hos dessa. Nämnden sammanträder varje fredag med undantag för augusti månad. Till ett sammanträde inställer sig de statsråd som skall delta i kommande veckas möte med ministerrådet. Statsministern samråder också inför Europeiska rådets möten och vid behandling av Sveriges inställning under regeringskonferensen. Regeringens chefsförhandlare under regeringskonferensen har varit statssekreteraren på UD Gunnar Lund. Vid dessa sammanträden informerar statsrådet om de frågor som skall behandlas, t.ex. säkerhetspolitik under ministerrådsmötet. Därefter diskuterar statsrådet och nämndens ledamöter vilken inställning som Sverige skall ha i de olika frågorna. Vid mötets slut brukar ordföranden konstatera att det inte finns en majoritet emot regeringens linje eller att regeringen har en majoritet emot sig.
Genom att följa denna diskussion och de argument som presenteras borde också möjlighet ges att ta reda på om historiska lärdomar använts som grund för beslut under processen. EU:s utrikesministrar kom 1994 överens om att tillsätta en referensgrupp med uppgift att förbereda konferensens arbete. Gruppen bestod av personliga representanter för de olika medlemsstaternas utrikesministrar. Den kom senare att kallas för reflektionsgruppen och från svensk sida utsågs Gunnar Lund till företrädare. Detta medför att i EU-nämndens protokoll där Gunnar Lund ingår torde man fästa stor vikt vid dessa då det är att vänta att han haft en grundläggande insyn i förhandlingsprocessen och därför också sannolikt haft stor möjlighet att påverka.
En kvalitativ informationsbearbetning i form av en innehållsanalys innebär att man gör ett systematiskt urval och sållande av information som inte anses vara av grundläggande intresse för undersökningens resultat. Vem som är sändare och mottagare av informationen spelar förstås en viktig roll vid bedömningen då detta ger konsekvenser för både källans innehåll och form. De institutionella källorna som jag kommer att använda mig av präglas av avstånd och styrs av formella regler. Andra kännetecken hos dessa är den sakliga avgränsningen och dess språkbruk. I källmaterialet är, enligt den källkritiska metoden, tendenser att förvänta. Dessa tendenser blir för mig i detta fall det sätt på vilket jag skall försöka blottlägga beslutsfattarnas subjektiva föreställningsvärldar.
Materialet från Regeringskansliet är förmodligen mest färgat beroende på att det blivit utvalt av en företrädare för regeringen på enheten för europeisk integration. Det är i och för sig originalkopior men det innefattas inte av alla konferensdokument som återfinns inom området. Totalt rör det sig om 22 konferensdokument under tiden 1996-06-12 - 1997-06-17. Jag utgår därför från den bild som presenteras av det översända materialet. Konferenspapperen innehåller inte argument och synpunkter utan de är istället själva slutprodukten av de förhandlingar som gjorts och sedan redovisats.
EU-nämndens material kan man förmoda vara mer heterogent ifråga om inställningen till de säkerhetspolitiskt viktiga frågorna för Sverige. EU-nämnden inrättades just för det ändamålet: att regeringen i vitala frågor för svensk del skulle förankra sina ställningstaganden hos riksdagen. Protokollen var till en början hemligstämplade men kom senare att offentliggöras p.g.a.offentlighetsprincipen.
Slut på utdrag
Har du frågor eller synpunkter på uppsatsen?
Hör av dig till mig: sandstrom@linux.nu
Du kan också klicka här för att ladda hem CD-uppsatsen.. (190 Kb)
